Suck...
Just nu känner jag mig som en mycket...trött...matt...uppgiven mamma. Har aldrig varit med om två så olika barn som våra. Icke så syskon-lika direkt! Så det blir ju dubbelt så många svårigheter och konflikter eftersom de inte konfliktar om samma saker! Ja alltså= dubbelt så många duster och problem= dubbelt så trötta föräldrar.
Håller just nu på och försöker få Tuva att förstå det viktiga och roliga med att lära sig saker. Ja alltså läsa, skriva, matte, klockan t ex. Men hon verkar tro att man bara vaknar upp en dag och kan allt det där!! Hon har typ inget intresse av det. "Alla andra" kan läsa och skriva flytande men men, det är ju olika. Bara det är att T och A är på samma nivå. Och när vi satt och tragglade med klockan som lite läxa frågade vi då i förmiddags efter X antal dagars "lektioner": Okej Tuva vad är klockan när stora visaren står längst ner, på sexan? Minuterna gick och man såg hur Alfons blev mer och mer frustrerad... Till slut skrek han: Men Tuva, den är ju halv!!!
Och detta tjat om hennes rum. Jag tycker att sitt rum, det ska man hålla i skapligt skick!! När ska man annars börja kräva det om inte när de är rätt små? Ska man komma en dag när de är typ 12 år, och bara säga att nu ska du börja hålla ordning här?! Det ska ju komma lite naturligt, att man ska ha det okej. Jag menar inte nystädat varje dag, men iaf i stil med att inga saker på golvet när man kryper i säng på kvällen! Men icke. Hjälper icke med varken tjat, hot, mutor eller annat. Och hjälper vi till så slutar det med att vi får trycka saken i handen på henne och ställa den på plats. Och då kan det ju kvitta!! TIPS mottages tacksamt!! Men Alfons, han städar så gärna. Både plockar i ordning och städar med dammsugare och trasa. Han är ju också mer rädd om sina saker, Tuva har en lite mer slit och släng-inställning till saker...
Sen är det ju det här med kompisar. Tuva får vi hålla i för att få se henne...och hon har alltid haft så lätt att få vänner. Men Alfons har svårare med det, tycker att den eller den är dum och si och så...vill inte leka så mycket med pojkarna på gatan. Frågar aldrig heller om han får ringa till någon dagiskompis. Vad göra...man kan ju inte tvinga om han inte vill? Men han måste ju lära sig vara social...
Kan omöjligt få honom att vilja cykla heller. Han är så rädd av sig...och vill inte cykla säger han, men det handlar egentligen om att han inte vågar. Och där hamnar han ju utanför på gatan, de andra barnen kör racer runt kvarteret dagarna i ända och han kan inte följa med. Och han blir arg och tar ut det på oss istället. Men vi kan ju inte tvinga honom till det heller, lika bra att inte göra det för vi blir bara så irriterade då när han bara skriker att han inte vill!
Jaaa hörni...suck... Men det var väl ingen som hade sagt att det var lätt att vara förälder eller hur var det nu? Och större blir "problemen" ju större barnen blir. Bara att peppa sig själv redan nu inför tonåren, då lär det bli livat här i huset. Herregud, giv mig styrka att klara det!!
Nu ska jag försöka samla ihop hela flocken + Ester och Rebecka, snart dags att cykla iväg på middag hos Ester. Och sen lämnar vi Tuva & Rebecka där, för det vankas övernattning. Premiär för R och nästan premiär för T så vi får väl se hur det går, om vi får ta en cykeltur även inatt sen :-) Ha en bra helg allihop!!
Ja du Lisa! Inte är det lätt med föräldraskap! Mina små juveler är ju också varandras motsatser. Filip är ju så himla framåt o vågar prova på saker o ting. Han lärde sig cykla tidigt och simma. Han är intresserad av att lära sig massor. Medans elias är lite mer feg o livrädd att testa nåt nytt :-). Är fortfarande i chocktillstånd över att han faktiskt kan cykla själv och har bytt till en stor cykel! HIhi. Det där med kompisar tror jag inte du ska ta så hårt på;-). Tycker alfons är en väldigt social liten kille. Och han kanske helt enkelt får "nog" av kompisar på dagis.
Vi har inte testat att lära filip klockan än. Han ska få en när han fyller nästa helg.
Hoppas Tuva får en mysig övernattning med tjejern!! Kram.
Lilla Lisa, ibland är det med å motgångar vi måste tragla oss igenom, men du är en underbart duktig mamma så jag tror att du fixar klockan med Tuva lika lätt som tonårs trotsen senare =)
Det kommer när det kommer och alla är vi ju olika som sagt. Jag har ju mer eller mindre alltid varit "efter" vad det gällde att lära sig saker å ting i skolan, men det har ju gått bra trots det. Jag är övertygad om att du som förälder inte ska bekymmra dig så, utan Tuva kommer lära sig när du minst anar =) Massa KRAMAR vännen!!!!
Inte är det lätt att förstå sig på de små liven alla gånger. Och hur vi ska göra för att det ska bli så bra som möjligt för dem. Visst är det fascinerande hur två syskon kan vara så olika!
Jag tror som de andra också skriver att du behöver inte oroa dig vare sig det gäller klocka (läsning, skrivning etc) eller cykling och kompisar. Adrian som är lika gammal som Tuva är heller inte särskilt motiverad att lära sig saker som att läsa, skriva, klockan, simning etc. Han kan bokstäverna, stora och små men kan inte läsa eller stava. Simningen har han gjort framsteg i men trots 4 omgångar av steg 1 kan han inte simma själv. Jag tror att det är viktigt att inte traggla för mycket om saker, risken är att man förstör glädjen av att lära sig nytt, det blir bara en konfliktsituation. Vänta in barnet lite grann och grip tag i och stimulera och vidareutveckla när det visar intresse. Även om många kan läsa och skriva tidigt så är det faktiskt inte en nödvändighet att kunna det INNAN man börjat första klass. Se hur hon utvecklat sina sociala sidor istället. Det andra kommer säkerligen när hon börjat i skolan.
Och vad det gäller Alfons "osociala" sida. Hur funkar det på dagis, har han kompisar där? Jag tror att han kan få sitt behov tillfredställt redan på dagis och att han för närvarande inte har nåt behov av att leka med jämnåriga när han är ledig. Adrian kan vara likadan, tar det gärna lugnt efter skolan och leker själv på rummet. Klara är mer för att jämt leka tillsammans med andra. Låt Alfons bestämma, kom gärna med förslag om att leka men säg inget om han hellre stannar hemma. Och vad det gäller cyklingen. Är det utan stödhjul du menar då? Klara kan inte, medan Adrian lärde sig som 3-åring. Vi har tänkt ta av stödhjulen och se om hon vill lära sig men jag är skeptiskt till om hon vågar. Hon är också rädd av sig och är för närvarande fullt nöjd med att cykla med stödhjul. Hänger med de andra som cyklar skapligt bra iaf. Jag tror att de flesta saker hos barn släpper och löser sig självt när man minst anar och inte minst när barnet faktiskt vill själv!
Era barn kan skratta sig lyckliga som har sådana engagerade föräldrar som ni verkar vara. Stor kram
