Morgonen började så härligt, trots min brist på sömn och värk i kroppen.
Glada barn och strålande sol!
Skickade Tuva till skolan och sen var det dags för mig och Alfons att gå iväg till dagis på hans femårsgrupp. Han ville cykla förstås :-)

Så kom vi till dagis och jag blev på dåligt humör direkt. Alla satt redan i ring och käkade frukt fast klockan var typ 8 minuter i 9 och de vet att han kommer kl 9. Det kanske någon kunnig person kan svara på varför? Okej om barnet är försenat, då kan inte hela gruppen vänta. Men de VET ju att han kommer 9. Han känner sig jättedum och tror att han kommer för sent när det blir så :-( Är han inte värd att vänta på? Inte första gången det händer.

Sen visade det sig att det inte ens var någon femårsgrupp idag för de har någon utvärdering, och jag fick känna mig dum. Fast de hade visst glömt meddela oss det. Jag känner mig ändå dum! Och Alfons blir helt förvirrad. Det var ju tack o lov att jag slapp gå hem och komma tillbaka med honom kl 11 sen...

På vägen hem gick jag grusvägen, gick väl typ i mitten av vägen. Gick i tankar, lite disträ sådär. Då mötte jag en gubbe med någon jakthund, som hoppade upp på mig! Blev helt jäkla ställd. Och gubben skrek vresigt att det går ju bättre om man går på rätt sida av vägen! Vad f*n!! Hans äckliga hund ska inte hoppa upp på min bebismage hur jag än går på vägen!

Små bagateller som tillsammans fick mina tårar att börja rinna av irritation, sorgsenhet och trötthet. Nu kaffe för att försöka ställa humöret till rätta!!