Åh ibland asså... Vill jag verkligen dra något gammalt över mig. Bara fly och försvinna långt långt bort.

Tror han/hon/det däruppe att vi är så starka ihop att vi klarar av hur många motgångar som helst? Det är vi inte, det gör vi INTE. Klart som f*n att det sliter! När man bara inte KAN vara glad, och stubinen är obefintlig.
Nu öppnar jag kanske upp mig för mycket. Men att skriva är att hela, det är terapi.

Vi har spenderat hela förmiddagen med goa grannarna på kyrkans café, ett skönt ställe att hämta andan på. Tuva är nu på cykelutflykt med Celine, och Alfons spelar fotboll i vanlig ordning med några grabbar på fotbollsplanen. Jag ska göra mig en stor mugg kaffe, fast egentligen skulle jag kanske bättre behöva en grogg...