Stella är nu 17 månader. Vad tiden går! Nu är hon så stor att folk tycker det är lite konstigt att hon inte har börjat på dagis än. Herregud säger jag då. Hon är ju fortfarande så liten! Tuva och Alfons började båda runt 15 månader och det gick jättebra - men det kändes inte helt rätt.Vissa stunder kan jag känna att vafaan, det kanske är dags. Hon kanske har tråkigt hemma (fast DET vet jag att hon inte har. Förutom att "bara vara hemma" hittar vi ju på saker jämt och träffar ju massa barn varje dag! ) Men om inte annat så för att få slut på allas frågor ;-)Så råkade jag läsa en artikel och blev helt övertygad igen. Varför denna övertro på förskolan??? Och varför inte lita på sin förmåga som förälder? Sorgligt! :-(Här kommer artikeln:Hon har jobbat som förskollärare, med och för barn, sedan 1974."Det sägs alltid att förskolan är bra och att vi är fantastiska men då brukar jag ställa en fråga tillbaka: "Vad är det som är bra?" Det där har blivit ett mantra liksom för att försäkra sig om att barnen har det bra. Men vi som jobbar vet ju hur det är. Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare. De tror att någon annan tar hand om mitt barn bättre än mig. Hur bra än förskolan är, så är den aldrig bättre än föräldern när barnen är små. Undrar hur de ser på oss förskollärare, som några övermänniskor? Efter ett år som föräldraledig säger föräldrar ofta, "nu är vi trötta, mitt barn behöver något annat". På något sätt bygger föräldraledigheten så mycket nu på den vuxnes behov, inte barnets. Inskolningen sker under tre till fyra dagar. Kort och effektivt. Förr var det, vid inskolning, en personal som man knöt sig till, både föräldrar och barn, men när de kom nästa dag var kanske den personen sjuk och de andra i personalen okända. I dag är inskolningen annorlunda, man skolar in sig mot hela personalgruppen. Det klart att barnet gråter när de blir lämnade och föräldern går. Efter en stund slutar det, men det betyder inte att de är trygga. Föräldrar jobbar heltid numera, det innebär att små barn får en arbetsvecka på 45 till 50 timmar. Barn har inga rättigheter, ingen reglerad arbetstid eller semester. Vi har 18 barn i gruppen, det är bara vid lunchen vi är tre personal, annars är vi två. Vi går omlott för att täcka upp våra öppettider. Går en och byter en blöja är man ensam med alla barn. Vi har inte förutsättningarna för att göra ett bra jobb.Föräldrar vill gärna jag har deras barn i famnen när de går, att det ser bra ut, annars blir det svårt att jobba för dem. Men jag har ju inte barnet i famnen hela dagen. Strax efter kommer ju ett nytt. Det är lätt att små barn känner sig vilsna när vi ska gå ut, de blir påklädda och ställda utanför dörren när personalen klär på andra. Det kan ta ett tag innan de möter en vuxen. Ibland står barn vid grinden. De ser ju var föräldern gått ut. 72 barn delar på samma stora gård, två timmar på för- och eftermiddag. Det är fyra avdelningar som samarbetar. Två förmiddagar har en avdelning planeringsmöte, då är det bara sex personal ute bland alla barnen. Men barn har ju bekräftelsebehov hela tiden.Hur mår barn?"Det är hela spektrat. Många mår bra, andra har mycket oro i sig och det blir mycket konflikter. Barn har blivit vana med ytliga kontakter och har lärt sig att om de behöver hjälp, till exempel bli torkad i rumpan, spelar det ingen roll vem det är, bara det är någon. Nästan inga barn i dag är blyga för vuxna. Det är ju egentligen en process att möta en ny människa. Man kan tolka barn som att de är sociala och glada när de går på alla och frågar: "Hej, vad heter du?"Men många barn bär en oro och rastlöshet. De är vidöppna och har inget eget skydd, integritet. De kan upplevas trygga men är ibland utan konturer, förstår du vad jag menar? Att de vet: Det här är jag. Ibland har de svårt med spärrar, att veta, är det här okej?När barnen får stora utrymmen, springer från det ena till det andra, stressar och har svårt att slå sig till ro. Jag stoppar ofta upp dem när de springer runt och frågar vad de leker. Men de vet inte. Om de får fortsätta att jaga varandra, ramlar till slut en och de andra kastar sig på och över. Då handlar det om vem som knuffade vem. De är trötta naturligtvis.Här vilar alla på madrasser med avslappningsmusik i trekvart. Barnen slumrar till, det behöver de verkligen. Efter vilostunden så springer de inte lika mycket, de blir mer rofyllda och sätter sig med ett pussel eller någonting. Men det är inte vila på alla förskolor. Man kanske läser en saga, men då det är ju 10–12 barn som pratar och vill se på bilderna. Det är inte vila.Föräldrarna har en övertro på att det är i förskolan man lär sig saker, matte och språk. Vi har fått ökade krav och arbetsuppgifter. Förr när Socialdepartementet var huvudman var inriktningen omvårdnad, nu är förskolan under utbildningsdepartementet och lärandet är i fokus. Vi är ett led i hela skolutbildningen. Kanske ska vi tänka trygghet först i stället och sedan bygga lärandet. Det är inte optimala förutsättningar för att genomföra de mål vi har. Vi vill att barnen ska ha inflytande över sin vardag, men det är andra saker än barnens behov som styr planeringen. Om barn ofta blir avbrutna i sin lek känner de till slut att det inte är någon idé att börja. Det kommer ett krav att man ska klä på sig och gå ut i stället.Anknytning är väldigt viktig, framför allt upp till 3 års ålder. Det är egentligen så enkelt, så varför har det blivit svårt att förklara eller att förstå? Det är ju att vara närvarande med sitt barn. Här på förskolan finns det en stund när man byter blöjor, då det bara är du och jag, annars blir det inte speciellt mycket vuxenkontakt och det är många olika ansikten för barnen.Efter en lång dag ser barnet som är ute på gården att föräldern kommer. Barnet tittar och ser ibland att föräldern försvinner igen, in för att packa ihop kläder och frågar efter strumpor. Kommer sedan ut till barnet och säger att nu ska vi gå hem. Mötet, nu är det du och jag som gäller, saknas ofta.En vanlig fråga är: "Vem hämtar mig i dag?" Förr hörde jag sällan den frågan. Barn har många kontakter och i bland nya familjesituationer. Pappa har en ny kvinna med nya bonussyskon.När ett barn får ett syskon har föräldrarna rätt att behålla platsen på förskolan 15 timmar per vecka. De tio första dagarna när bebisen kommit hem är det inte ovanligt att storasyskonet blir lämnat här hela dagarna, från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen, även när pappan är hemma.Då är det lätt att barnet känner sig bortvalt och i väglämnat. Speciellt när man är riktigt liten, under 3 år, går det inte kommunicera och förklara sådana saker. En liknelse för att förstå känslan: Tänk dig om ens partner kommer hem med en ny fru, man är liksom utbytt. Den känslan blir starkare om man blir bortlämnad. Vi har en annan, en ny här som vårt fokus är på. Är man äldre, 5 år, kan man ha andra behov. Det ser tufft ut när nyblivna mammor kommer och bär sina bilstolar med små bebisar för att lämna in storasyskonet. Jag tycker att det måste vara jobbigt att packa sig i väg, ta på kläder och passa tider, lämna klockan nio och hämta klockan två. Här får de kriga med 17 andra barn om uppmärksamheten. Det är ett arbete för ett barn att vara i grupp.Jag har stött på föräldrar som vill vara hemma men faller för trycket, för de hör att det rätta är att barnet är på förskolan. Såklart?! Föräldern törs inte tro på sig själv. Till och med en sköterska sa när någon fått storasyskon: "Men ska du inte lämna henne på förskolan ändå?" Varför säger de så? Det är den här övertron på förskolan och stimulans igen. Men det kan bli överstimulans och stress i stället.Många föräldrar är väldigt noga med sina rättigheter och att använda dem. Först skaffar de barn, sedan är de måna om sin egentid.Kvalitetstid är ett annat begrepp, det är mitt värsta ord. Kvantitet ska det vara. Efter en lång dag på förskolan kan föräldrarna komma och säga att nu ska vi göra något roligt. De kan då själva ha haft rätt lugnt på jobbet, inte haft det som barnet, stoj och stök hela dagen med alla ljud, moment och stimuli. "Nu ska vi åka till badhuset", kanske de säger, där det ytterligare är buller och bång. Det är inte kvalitetstid. Ingen får ha tråkigt. Tråkigt kan man ha tycker jag. Det gör inget. Barn behöver vara med i det som är vardag, sätta på tvättmaskinen. Att skala morötter tillsammans med sitt barn kan vara det bästa man kan göra med sitt barn.Barn upplever ju nästan aldrig hur man lagar mat i vardagen. Potatismos, vad är det? Här kommer den färdig i en skål. Inte ställer man sig när man kommer hem halvsex och gör riktigt mos, då blir det nog pulver. Vi har tur här som har eget kök, men inga barn får gå in dit. De flesta förskolor får ju maten levererad. Vi hämtar en matvagn med lock på skålarna. I lilla köket ute på avdelningen kan vi baka till jul, typ pepparkakor, men det är ingenting som vi gör till vardags.Det är lätt att man som föräldrar börjar kompensera för all tid man varit borta. De frågar mycket, vill du ha det eller det, åka vagn eller gå, korv eller ost på mackan. När man själv är trött kan det vara skönt om någon bara sätter på en kopp te utan att fråga så mycket.Barns behov är också att bara vara. De får så mycket stimulans, de har alla sinnen öppna hela tiden. Ser okända saker och ansikten. Passerar Ica Maxi på hemvägen, somnar i bilen hem, äta, sedan är det godnatt."Hur tror du barnen kommer att påverkas i det långa perspektivet?"Det dröjer många år innan vi vet resultatet. Det vi ger kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Om vi inte svarar på barns behov i dag, hur ska de som vuxna se vad andra har för behov? En dag ska de ta hand om oss när vi sitter på Björkbacka.I slutänden är det en sak allting handlar om: Kärlek. Men då är det är inte tanken som räknas, utan handling."[email protected]
