Hoppas att vi kommer trivas där!!

Hektisk måndag! Puh! Skönt att slappa lite i soffan till Idol.

Dagen började med att vi försov oss litegrann. Alfons var vaken en stund inatt så han och jag var lite trötta. Jag snoozade i 45 minuter... Så stackars Tuva fick stressa som bara den bara för att vi andra två var sega. Men det gick bra, hon hann till skolan i god tid och Alfons hann i tid till frukosten på dagis.
Sedan var det plugg för hela slanten, stressa stressa så att det blir färdigt. Betalade räkningar, skönt men tråkigt. Hade ju hellre haft pengarna kvar på kontot om man säger så ;-) Hämtade barnen och pratade en lång stund med Tuvas kompis Wilmas mamma. Hon hade hört ryktet om flytt och var lite bekymrad över det :-) Sedan cyklade vi hem, barnen lekte med L och S och jag stekte falukorv och kokade makaroner, så att de skulle få lite mat i magarna innan gympan och dansen. Sen kom de hem och duschade och Tuva såg på halv åtta hos mig tillsammans med mig, våran egna stund på dagen :-) Puh...vad härligt det är med ett fullspäckat schema!

 
När jag hämtade Alfons på dagis sa de att hans öga varit lite geggigt idag, plus att han fått ett finger petat i just det ögat också. Men det hade tydligen varit geggigt innan petandet alltså, och Henke sa att Alfons hade kliat i det igår kväll. Ögoninfektion på gång? Som om inte det var nog så har hösten kommit och med den hans jobbiga astma...nu har vi börjat med medicin igen. Han har hostat, pipit och väääst ikväll stackarn. Och som om det inte var nog med det...så oroar vi oss väldigt för epilepsin eller vad det nu är. Som jag skrev i början på inlägget så var han vaken inatt och var orolig, sa något om spindlar men lugnade sig relativt snabbt. Och varje kväll nu när han somnar så rycker han mycket mer än normalt, säkert en kvart efter att han somnat. Epilepsitecken... Jag ska ringa till barnmottagningen på Ryhov i veckan så få vi se vad de säger där.

Något som är roligt är att vi nog, kanske, eventuellt- har bestämt oss för flytt!


Här får ni några bilder från den senaste tiden!



Alfons med gosiga kusinen Hampus



Ett härligt gäng- Alfons, Elias, Tuva & Filip



Tripp trapp trull i mormors bil


Jag och Sara på Ladies night


Och lilla mamma

Tjoho, Ladies night ikväll!
Ska bli SÅ himla kul. Det var i mars som jag och syrran gav det till mamma i 55-årspresent och hjälp vad detta halvåret har gått fort. Bara susat förbi. Klyschigt men sant, vad tiden går fort.
Ska bli roligt att göra något tillsammans bara vi tre faktiskt. Senast var när mamma gyllde 50, då bjöd vi henne på Helsingforskryssning. Trevlig tradition det där att hitta på något tillsammans, tills hon fyller 60 får vi väl börja spara så vi kan åka iväg på någon längre resa!

Jag har som mål att hinna färdigt med fördjupningsuppgiften idag. Har exakt...två timmar på mig innan mamma kommer. Då ska jag helst ha hunnit äta någon lunch också. Och målat naglarna, strukit tunikan, packat väskan till mig och barnen, plockat undan i köket...lika bra jag lägger ner mina förväntningar på vad jag ska hinna med här hemma ;-)
Sen ska vi åka till bolaget och köpa nån flaska vin till ikväll, ta ut pengar, hämta barnen, hem och fika, sen åka så vi är framme på Josephines förskola kl 16 för att hämta henne. Bäst jag skyndar mig nu så jag hinner med allt!!

Ha en underbar fredag och helg allihop!!

Ps...hoppas verkligen att Martin Stenmarck biter ihop och är med ikväll trots sin avslitna hälsena...! Det är ju för hans skull jag är där... ;-)

Skolarbete... Det är slutspurten nu på denna kursen, snart börjar praktiken. Och jag kan inte vänta tills det är dags...! Är faktiskt lite trött på den här sjukvårdskursen nu. Mycket upprepning från medicinkursen och den var väl inte min favorit hittills, även om det är en av dem jag fått bäst betyg på. Skolan funkar sådär känns det som. Ingen av de gamla lärarna är ju kvar denna terminen och det är smärre kaos för de nya skulle jag vilja säga. Jag förstår om det är tufft för dem innan de kommit in i allt, men det går ut över eleverna. Stämningen på skolan är typ hälften så bra som förra terminen! :-( Men vi i min klass kämpar på och har mycket stöd från varandra faktiskt, det känns skönt. Tur att inte detta var min första termin, jag lever fortfarande på det stödet jag fick från min lärare förra terminen som sa så många kloka saker, bland annat om mig som person som jag inte ens kände till själv!   

Tankarna är på annat håll också. Den stora funderingen...om vi ska bo kvar här eller flytta tillbaka till Linköping. Frågan gnager i mig, och jag får ingen riktig rätsida på den. Rent praktiskt så är det konstigt att vi bor här. Det måste man ju faktiskt säga. Ingen av oss jobbar här, och vi har inte en kotte som är ens lite släkting. Ingen som man kan lita på till 100 % som kan hjälpa oss om det krisar, ingen som finns i byn när vi är på jobbet/i skolan. Vi har många vänner och bekanta, men kanske fler bekanta än vänner. Det ÄR roligt att småprata med alla goda grannar, dagis och skolfröknar, gamla jobbarkompisar, osv. Men våra vänner här i byn som vi umgås med, är kanske inget skäl att bo kvar. VAD får oss egentligen att bo kvar? Hus finns ju överallt. Det som har fått mig att börja fundera mer aktivt på en eventuell flytt tillbaka, är ju att jag inom en snar framtid kommer börja söka jobb. Jag vill prova på att jobba på sjukhus, det vet jag nu. Och ska jag då få jobb i Eksjö eller Jönköping och Henrik ha jobb i Linköping...det verkar så...dumt.

Barnen oroar jag mig ju också för givetvis, alltid mest för dem. Hur skulle de ta en flytt? Jag vet att barn är anpassningsbara. Men Tuva har nyss börjat förskoleklass och kommit in i det nya livet med allt som det innebär, och det märks att hon tänker mycket och är sådär tonårskänslig som sexåringar kan vara. Alfons har nyss bytt förskola och trivs SÅ bra, han har verkligen blommat upp sedan starten där och upptäckt att man faktiskt kan ha skitkul, trivas och inte vara ledsen när man ska till förskolan... Är det en dum tid för dem att flytta nu? Samtidigt vill vi nog göra det innan Tuva börjar "riktiga" skolan. Men tänk om vi inte trivs...tänk om vi längtar tillbaks...tänk om det inte är någon bra skola, förskola...tänk om...ja en massa "tänk om".

Stället vi skulle flytta till isåfall ligger några kilometer utanför stan, det är en fördel för oss som har blivit lite lantisar. Haha! Samtidigt så är det ett nytt område med massa lyxvillor, vi kanske inte alls passar in där med alla kotlettfrillor...hehe ;-) Men det är ett fint radhus, endast ett år gammalt med ungefär samma kvadratmeter vi bor på nu, vi förlorar ett par. Gräsmatta förlorar vi också men det kan jag leva med, vi utnyttjar ändå inte den vi har. Eller jo, studsmatta har vi plats för, slänten används ju ganska flitigt som pulkabacke vintertid och min trädgårdsmästare har gjort ett fint land med diverse grödor. Men för att vara ego, JAG använder inte så stor yta av tomten. En liten plätt med lite gräs för att kunna gå barfota i gräset och med plats för en solstol och jag är nöjd :-) Skogen finns nära om vi vill ha mer yta, och skogspromenader.

Funderingarna pågår för fullt...
 

Har haft en superstressig dag! De dagarna jag pluggar hemma brukar vara lugnare givetvis, men inte just idag. Den här uppgiften krävde massor av eftertanke för att få till den som jag ville. Perfektionist ibland... Har nog suttit oavbrutet vid datorn i sex timmar och skrivit! :-O
Men nu är det gjort, den uppgiften är mailad till min lärare och jag kan se fram emot nästa uppgift. Hehe.

Härligt var det iallafall att komma till skolgården och se mina glada ungar :-) Och få hem dem och bara mysa... Ibland längtar man extra mycket efter dem, så är det ju. Ser verkligen fram emot en ledig dag med dem imorgon! Egentligen inte alls ledig för jag skulle kunna fylla den med studier, men jag vill att barnen ska få lite extra ledigt om de har möjlighet. Det är fullt ös för dem på dagarna och går ju mer regelbundet nu så jag tycker de behöver få vara hemma gärna en dag i veckan förutom helgerna! Jag menar, kan man inte så kan man inte men om man har möjligheten. Jag kan ju plugga extra hårt när de väl är där, eller på kvällen om det krisar. Förstår mig inte på folk som "fuskar" och säger att de jobbar men är lediga, och barnen får vara heltid på förskolan- vansinnigt! Det lär de ju ångra när barnen är stora?!









Envisa, busiga och trotsiga ibland- men alltid mina gullungar!!  

I början av sommaren fick ju Alfons konstiga "mardrömmar", som kom som anfall och han såg saker. Han såg spindlar, maskar, färger och var helt okontaktbar. Ingen förutom jag och Henke (eller mamma, som jag ringde och väckte ett par gånger i ren panik...)  kan ens föreställa sig hur det var... Att kalla det för mardrömmar gör det inte rättvisa om man säger så, det var som om han var i psykos. När det efter några nätter även kom på dagen blev jag riktigt riktigt rädd... Så andra eller tredje dagen som det kom dagtid så ringde jag till direkt till hans barnläkare i Eksjö som han går hos med astman. (Vårdcentralen bojkottar vi om vi inte måste gå dit!) Hon blev oroad och ville träffa honom dagen därpå, och nämnde att hon trodde det kunde vara borrelia eller epilepsi. Va ??? tänkte jag ungefär. Men ok.
Vi åkte dit och hon tittade på honom lite snabbt, skickade sedan vidare oss till barnakuten i Jönköping. Där kollade de hans reflexer, ögon, tog blodprov (tre eller fyra rör som de två mest barska sköterskorna jag mött tog genom att pressa ut blod från ett jäkla stick i fingret. Aldrig att jag låter honom gå igenom det igen, det får bli nål i armen.) och ville först lägga in honom för EEG och magnetröntgen men det blev sen så att vi fick komma tillbaka två separata tillfällen för det. Jag tror att det var för att han inte hade något anfall just då, hade de sett hur det var så hade de lagt in honom direkt. Men iallafall så var jag med honom på EEG och Henke på magnetröntgen någon vecka efter. Jobbigt. Röntgen visade inte något konstigt tack och lov, men EEG't visade en förändring. Som kan tyda på epilepsi. Kan tyda på! Inte visste jag att epilepsi kunde yttra sig så (utan kramper), eller att det var en sådan luddig sjukdom. Trodde att man verkligen visste om man hade epilepsi. Vi har medicinerat honom fram till för en vecka sedan, och nästa vecka ska vi till Jönköping för samtal, och se hur han har reagerat utan medicinen. Vad ska jag säga om det, han funkar ju som vanligt! Inga anfall, ryckningar eller frånvaroattacker. Men vid mild form av epilepsi är det ju inte så att man får anfall hela tiden, utan man kan vara bra länge och sedan kommer det plötsligt ett anfall. Så oron finns ju där. Hur känner han det egentligen? Skadas han om han inte får medicinen? Eller har han inte epilepsi egentligen, utan har tagit medicinen i onödan istället? Många frågetecken, och verkar inte som om man kan få några tydliga svar heller!! Jag vill ha svart på vitt ju!

 


Lilla trollunge, är det någon som gör mig så orolig så är det du... Att du ska drabbas av "allt", vi vill ju bara att du ska må bra!!